Orkidébarnet

Två dagar efter att jag för första gången träffat mannen i skogen kom mor hem med blommor. Orkidéer, så olika de rosor, tulpaner och gerbera jag tidigare sett i fredagsbuketterna hon egentligen inte hade råd med men ändå unnade oss. Hon älskade blommor, min mamma. Deras spröda blomblad så mjuka under mina händer. Jag minns hur jag lät dem smeka mina fingertoppar, oändligt försiktigt, medveten om – fråga mig inte hur – att ett enda tryck kunde vara förödande. En rusig känsla av makt tog mig i besittning. Jag skulle kunna förstöra de här blommorna. Rycka av bladen, ett efter ett, spilla jord på vardagsrumsgolvet och trampa. Ett ögonblick kändes det som om jag redan gjort det.

Var det där och då jag bestämde mig? Bestämde mig för att vårda och odla istället för att förstöra och skövla, som så många män gjort före mig? Han skulle aldrig få mig. Inte på riktigt. Det där ute, i skogen, i skolan, i det som man kallade livet, angick inte mig. Det var ett hittepå, lögn och förbannad dikt. Mor och blommorna, mina böcker, var det som återstod. Nu har jag bara blommorna och böckerna. Och er, kära läsare. Berätta gärna mer om er själva! Jag vill så gärna förstå er, ser ni. Känna era drömmar och fröjder, fast vi aldrig kommer att träffas. Fast jag befinner mig bortom allt. Jag är så nyfiken på er. Jag vill veta allt om er.

Min nacke är öm efter alla nattpass framför datorn, mina nyaste plantor vill inte ta sig hur jag än fjäskar.

Jag fortsätter att förhålla mig skeptisk till verkligheten, vad den nu är.

Djävulen

Jag var åtta år gammal när jag träffade Djävulen i skogen alldeles bakom huset där vi bodde. Han såg ut som en vanlig man, ledigt klädd i jeans, men mig lurade han inte. Inte särskilt länge åtminstone. Men tillräckligt. Jag kan inte förlåta mig själv för vad han gjorde mot mig, även om jag bara var ett barn. Hur kunde jag ha vetat?

JAG BORDE HA VETAT.

Det var en varm sensommardag, luften dallrade dagen då jag mötte Djävulen för första, men långtifrån sista, gången. Dagen då min barndom dog. Doften av solvarma tallbarr och seg kåda i mina näsborrar när jag skuttade fram på jakt efter blåbär. Vi bodde alldeles nära skogsbrynet, jag fick gå bort till stora stenen själv. Magra, myggbitna knän, solblekta frottéshorts och ett vemod i hjärtat, känslan av ett slut. På måndag skulle jag börja andra klass. Vi hade varit i bokhandeln och köpt bänkpapper tidigare samma dag. Mina älskade sköldpaddor i superhjälteskrud log mot mig. Jag gillade Donatello bäst.

Jag minns hur jag bävade inför skolstarten. Samtidigt kunde jag inte låta bli att uppfyllas av något nytt, lukten från mitt bänkpapper, suddgummina jag radat upp på skrivbordet i storleksordning. Jag kunde känna det i skogen också. Nu skulle allt bli annorlunda. Jag skulle inte bli vald sist till gympan, jag skulle få vänner, någon att sitta med i skolmatsalen. Det var jag som hade makten, sa mamma till mig. Hur skulle de veta vem jag var om jag inte visade det själv? De andra barnen var nog bara lite blyga, precis som jag.

En väldig fågel – mamma hade vetat vad den hette – skrek till och lyfte från sin gren. Jag började följa efter den i riktning mot gångvägen, tillbaka mot vårt hem, men ändrade mig. Gick istället djupare in i skogen, in i det varma, doftande, hemliga. Stora stenen låg bakom mig nu. Jag fortsatte tills jag kom till gläntan där mamma och jag ibland brukade fika.

Så stod han där och väntade på mig. Han sa:

 

 

 

Ensam

Någon av er frågade mig för en tid sedan hur det känns att vara så ensam. Du får ursäkta mitt oartiga svar, The Girl Least Likely To (fin referens, för övrigt!), men jag vill helst inte prata om det. Fast nu när jag skriver det här undrar jag om det verkligen stämmer. Är det inte tvärtom det enda jag pratar med er om, ut i rymden, igen och igen, i tonarter så lika att man måste vara skolad för att skönja nyansskillnaden?

Låt gå. Låt oss alltså prata om hur det känns att vara ensam. Det får bli dagens inlägg. Dagens lärdom, barn små. Jag känner mig så mycket äldre än ni och vill gärna… ja, vadå? Få er att inte bli som jag, antar jag. Lillebror, lillasyster, bli aldrig som jag när ni blir stora. Lova det.

Såhär känns det att vara ensam. Först känns det som en befrielse. Du tittar nervöst över axeln och finner att han inte längre är där. Du kunde känna den, avsaknaden av honom som är allt annat än en saknad, men du var ändå tvungen att se efter. Äntligen kan du andas, leva, finnas! Du behöver inte längre vara rädd. Så du försöker att leva i den verkliga världen istället för inuti ditt sköra lilla snigelskal. Du känner dig uppgiven innan du ens börjat. Du retirerar, tillbaka in i skalet som plötsligt ter sig som det enda hem du behöver, hur kunde du tro något annat? Går hem för sista gången. De kommande veckorna är du så uppslukad av ditt beslut, av alla praktiska bestyr du nu försöker hitta permanenta lösningar till, att du inte känner något annat än en stillsam eufori. Du är fri, för första gången i ditt liv.

Men ni förstår, sedan är det kvällarna. För att inte tala om de sömnlösa nätterna av statiskt surrande och ett mörker som aldrig vill ge sig av. Du börjar tänka på behovet av beröring, människa till människa. Det var så länge sedan nu att du borde ha vant dig av vid det, men likväl värker det i dig av längtan. Fantomsmärtorna tar fäste i dig och du önskar att du kunde gråta.

Sedan kommer dagen då du inser att du lyckats stänga ute allt som skrämmer dig i världen, men du är istället fast med det som skrämmer dig allra mest. Dig själv.

Så slå på en skräckfilm, mina barn. Ta en riktigt ryslig en om demoner och vampyrer och mörka, stormiga nätter. Låt någon du håller kär hålla om dig när du blir rädd. Du är inte så ensam som du känner dig. Vad de än säger, vad du själv än tänker, så är det inte så farligt som du tror. Och snälla, romantisera inte ensamhet. Det är verkligen inget att längta efter. God natt, mina vänner. Jag hoppas att vi hörs imorgon igen.

På himlavalvet

Jag växte upp i böckerna, eller var det böckerna som växte fast i mig? Det är så svårt att avgöra var jag slutar och historierna tar vid. Svårt, eller kanske bara irrelevant.

Allra mest tyckte jag om de riktigt storslagna sagorna och myterna, äventyren, kampen mot havsvidunder och jättebläckfiskar och ett hav som vredgats av gudarna. Då och då även de gamla fornisländska sagorna, där fanns något kargt och oundvikligt som jag drogs till. Jag har alltid varit en liten determinist, inbillar jag mig. Nu är jag inte lika säker. Val verkar rätt trevligt nu när det inte längre är en möjlighet. Jag vet inte längre vad som är vad, förlåt mig. Mor läste högt för mig ur sina gamla böcker tills jag plötsligt en dag fann att jag själv kunde läsa dem. Något skiftade mellan oss där och skulle aldrig riktigt bli sig likt igen. Ibland önskar jag inget högre än att hon ska kunna läsa för mig igen, men vad är det för idé att tänka på det som varit? Hon kommer inte tillbaka för det.

Så småningom dök mina heroiska sagor upp i teve, en gammal julkalender som gick i repris. Jag tyckte inte om hur mina världar, stjärnkonstellationerna ovanför hustaken, de långa eftermiddagarna på mitt rum, plötsligt pytsades ut till mina klasskamraters. Att de nu blivit en del av deras medvetanden. Det här var på den tiden jag fortfarande lät mig övertalas att gå ut på rasterna, att efter mellanmålet hemma i köket springa de sjuttiotvå stegen nedför trapporna, ut genom porten bort till fotbollsplanen där de andra barnen spelade fotboll.

Jag minns hur det grovmaskiga fotbollsnätet kändes mot ansiktet när de andra gått in för att äta middag. Hur han kom fram och frågade vad jag gjorde där alldeles ensam. Sedan vill jag inte minnas mer.

Skogen

skog

Jag tycker inte om att titta ut genom fönstren, föredrar att ha gardinerna fördragna. Samma gamla trådnötta spetsgardiner som när jag var liten (här står tiden still). Ändå vet jag att skogen väntar på mig där ute.

Ibland är den en vän. En allierad, rentav.

Ibland är den… något annat.

Hur man än vänder sig har man ändan bak, brukade mor säga och skratta när jag kom till henne med mina lillgamla funderingar. Jag förstod aldrig det uttrycket, inte då. Nu tänker jag istället hur jag än vänder mig har jag skogen omkring. Sömnlösa nätter hör jag grenarna riva mot fönstren. Som om den kryper sig närmare, skogen. Gör sig redo för nästa drag.

Note to self: beställ nya gardiner. Hellånga, i sammet. Röda eller svarta. Jag drömde så underligt inatt…

Babydoll (babyface)

babyjane

Sent. Sauvignon blanc och skräckfilm. What ever happened to Baby Jane, har ni sett den? Av någon anledning påminner den åldrade primadonnan – Bette Davis karaktär, den groteskt evigt unga bortglömda barnstjärnan – om mig själv.

Jag antar att allt påminner om mig. En bieffekt av att kapsla in sig själv i en värld där allt, oundvikligen, bara är jag, jag, jag. Fantasin tar slut fort, som syre i ett instängt rum. Till sist kvävs man.

Jag kan se mig själv vandra genom rummen – inatt ter de sig trånga, syrefattiga – likt en osalig ande om nätterna. Kanske en natt som denna, en blanksvart, sömnlös natt. En porslinsdocka, gjord till min avbild, i famnen. Vems ansikte krackelerar först…?

 

Ohyran

Ohyran: den nästlar sig in överallt. Inte ens det rena, vackra är bortom ohyran. I synnerhet inte det. Jag håller mig på min vakt, beställer hem nya medel, det ena starkare än det andra, men till vilken nytta?

Jag är inget undantag.

Ett undantag är jag.

IMG_1572 högupplöst

Vi gick i ljuset (vi gick mot ljuset)

Vi gick i ljuset, och du sa: Jag minns inte att våren var så här sen förra året.

Du sa: Är det inte lite instängt här? och ville dra undan gardinerna. Jag hindrade dig, men ljuset var där. Det var med dig ljuset kom.

Vi gick mot ljuset, och jag undrade, inte för första gången, hur det skulle kännas att kyssa dig. Jag darrade och hoppades att det inte skulle märkas.

Jag darrade och hoppades att det skulle märkas.

Vi drack kaffe, och jag såg våren – livet – spegla sig i ditt hår där persiennerna inte slöt riktigt tätt.

Solkatt

Den bleka vårvintersolen fångas upp genom trappuppgångens enda fönster. Landar i hennes hår, som tycks ha samma bleka, lysande kvalitet som själva solens ljus, när hon böjer sig framåt och till sist lämnar mina matkassar utanför dörren. Hon har stått utanför och ringt på ett tag. Om hon lutar sig närmare och tittar igenom kikhålet skulle hon se mitt vitt uppspärrade öga. Jag undrar om hon skulle bli skrämd? Jag kan se på henne att hon är försiktig, jag kommer inte få problem med trasiga ägg nu när hon tycks ha tagit över leveransen från mannen med den stumma nacken och de klumpiga händerna.

Hon tuggar bubbelgum, men jag vet att hon kommer att plocka fram cigarettpaketet redan innan hon stängt porten. Marlboro, mentol.

Jag vet inte vad jag ska göra med den informationen. Men jag undrar hur hon dricker sitt kaffe? Jag undrar hur det skulle kännas att prata med henne. Om jag skulle kunna få henne att, kanske, tycka om mig. Stanna en stund, ta en kopp till.

Ja. Jag tror att jag skulle tycka om det.