Ensam

Någon av er frågade mig för en tid sedan hur det känns att vara så ensam. Du får ursäkta mitt oartiga svar, The Girl Least Likely To (fin referens, för övrigt!), men jag vill helst inte prata om det. Fast nu när jag skriver det här undrar jag om det verkligen stämmer. Är det inte tvärtom det enda jag pratar med er om, ut i rymden, igen och igen, i tonarter så lika att man måste vara skolad för att skönja nyansskillnaden?

Låt gå. Låt oss alltså prata om hur det känns att vara ensam. Det får bli dagens inlägg. Dagens lärdom, barn små. Jag känner mig så mycket äldre än ni och vill gärna… ja, vadå? Få er att inte bli som jag, antar jag. Lillebror, lillasyster, bli aldrig som jag när ni blir stora. Lova det.

Såhär känns det att vara ensam. Först känns det som en befrielse. Du tittar nervöst över axeln och finner att han inte längre är där. Du kunde känna den, avsaknaden av honom som är allt annat än en saknad, men du var ändå tvungen att se efter. Äntligen kan du andas, leva, finnas! Du behöver inte längre vara rädd. Så du försöker att leva i den verkliga världen istället för inuti ditt sköra lilla snigelskal. Du känner dig uppgiven innan du ens börjat. Du retirerar, tillbaka in i skalet som plötsligt ter sig som det enda hem du behöver, hur kunde du tro något annat? Går hem för sista gången. De kommande veckorna är du så uppslukad av ditt beslut, av alla praktiska bestyr du nu försöker hitta permanenta lösningar till, att du inte känner något annat än en stillsam eufori. Du är fri, för första gången i ditt liv.

Men ni förstår, sedan är det kvällarna. För att inte tala om de sömnlösa nätterna av statiskt surrande och ett mörker som aldrig vill ge sig av. Du börjar tänka på behovet av beröring, människa till människa. Det var så länge sedan nu att du borde ha vant dig av vid det, men likväl värker det i dig av längtan. Fantomsmärtorna tar fäste i dig och du önskar att du kunde gråta.

Sedan kommer dagen då du inser att du lyckats stänga ute allt som skrämmer dig i världen, men du är istället fast med det som skrämmer dig allra mest. Dig själv.

Så slå på en skräckfilm, mina barn. Ta en riktigt ryslig en om demoner och vampyrer och mörka, stormiga nätter. Låt någon du håller kär hålla om dig när du blir rädd. Du är inte så ensam som du känner dig. Vad de än säger, vad du själv än tänker, så är det inte så farligt som du tror. Och snälla, romantisera inte ensamhet. Det är verkligen inget att längta efter. God natt, mina vänner. Jag hoppas att vi hörs imorgon igen.

På himlavalvet

Jag växte upp i böckerna, eller var det böckerna som växte fast i mig? Det är så svårt att avgöra var jag slutar och historierna tar vid. Svårt, eller kanske bara irrelevant.

Allra mest tyckte jag om de riktigt storslagna sagorna och myterna, äventyren, kampen mot havsvidunder och jättebläckfiskar och ett hav som vredgats av gudarna. Då och då även de gamla fornisländska sagorna, där fanns något kargt och oundvikligt som jag drogs till. Jag har alltid varit en liten determinist, inbillar jag mig. Nu är jag inte lika säker. Val verkar rätt trevligt nu när det inte längre är en möjlighet. Jag vet inte längre vad som är vad, förlåt mig. Mor läste högt för mig ur sina gamla böcker tills jag plötsligt en dag fann att jag själv kunde läsa dem. Något skiftade mellan oss där och skulle aldrig riktigt bli sig likt igen. Ibland önskar jag inget högre än att hon ska kunna läsa för mig igen, men vad är det för idé att tänka på det som varit? Hon kommer inte tillbaka för det.

Så småningom dök mina heroiska sagor upp i teve, en gammal julkalender som gick i repris. Jag tyckte inte om hur mina världar, stjärnkonstellationerna ovanför hustaken, de långa eftermiddagarna på mitt rum, plötsligt pytsades ut till mina klasskamraters. Att de nu blivit en del av deras medvetanden. Det här var på den tiden jag fortfarande lät mig övertalas att gå ut på rasterna, att efter mellanmålet hemma i köket springa de sjuttiotvå stegen nedför trapporna, ut genom porten bort till fotbollsplanen där de andra barnen spelade fotboll.

Jag minns hur det grovmaskiga fotbollsnätet kändes mot ansiktet när de andra gått in för att äta middag. Hur han kom fram och frågade vad jag gjorde där alldeles ensam. Sedan vill jag inte minnas mer.

Skogen

skog

Jag tycker inte om att titta ut genom fönstren, föredrar att ha gardinerna fördragna. Samma gamla trådnötta spetsgardiner som när jag var liten (här står tiden still). Ändå vet jag att skogen väntar på mig där ute.

Ibland är den en vän. En allierad, rentav.

Ibland är den… något annat.

Hur man än vänder sig har man ändan bak, brukade mor säga och skratta när jag kom till henne med mina lillgamla funderingar. Jag förstod aldrig det uttrycket, inte då. Nu tänker jag istället hur jag än vänder mig har jag skogen omkring. Sömnlösa nätter hör jag grenarna riva mot fönstren. Som om den kryper sig närmare, skogen. Gör sig redo för nästa drag.

Note to self: beställ nya gardiner. Hellånga, i sammet. Röda eller svarta. Jag drömde så underligt inatt…

Babydoll (babyface)

babyjane

Sent. Sauvignon blanc och skräckfilm. What ever happened to Baby Jane, har ni sett den? Av någon anledning påminner den åldrade primadonnan – Bette Davis karaktär, den groteskt evigt unga bortglömda barnstjärnan – om mig själv.

Jag antar att allt påminner om mig. En bieffekt av att kapsla in sig själv i en värld där allt, oundvikligen, bara är jag, jag, jag. Fantasin tar slut fort, som syre i ett instängt rum. Till sist kvävs man.

Jag kan se mig själv vandra genom rummen – inatt ter de sig trånga, syrefattiga – likt en osalig ande om nätterna. Kanske en natt som denna, en blanksvart, sömnlös natt. En porslinsdocka, gjord till min avbild, i famnen. Vems ansikte krackelerar först…?

 

Ohyran

Ohyran: den nästlar sig in överallt. Inte ens det rena, vackra är bortom ohyran. I synnerhet inte det. Jag håller mig på min vakt, beställer hem nya medel, det ena starkare än det andra, men till vilken nytta?

Jag är inget undantag.

Ett undantag är jag.

IMG_1572 högupplöst

Vi gick i ljuset (vi gick mot ljuset)

Vi gick i ljuset, och du sa: Jag minns inte att våren var så här sen förra året.

Du sa: Är det inte lite instängt här? och ville dra undan gardinerna. Jag hindrade dig, men ljuset var där. Det var med dig ljuset kom.

Vi gick mot ljuset, och jag undrade, inte för första gången, hur det skulle kännas att kyssa dig. Jag darrade och hoppades att det inte skulle märkas.

Jag darrade och hoppades att det skulle märkas.

Vi drack kaffe, och jag såg våren – livet – spegla sig i ditt hår där persiennerna inte slöt riktigt tätt.

Frostrosor

Ett citat från Anaïs Nin som jag plötsligt inte kan sluta att tänka på:
Life shrinks and expands in proportion to one’s courage.

Hur ser mitt mods proportioner ut? Jag ska försöka att berätta för er, kära namn- och ansiktslösa läsare (jag vet att ni finns därute).

Tre rum och kök. Badrum med badkar, tvättmaskin och torktumlare. En källare en trappa ned som jag inte tycker om att besöka eftersom den råkalla doften påminner mig om HONOM. Och så blomsterrummet. Det är dit jag går när jag behöver bli ren i tanken. Det är här jag skriver dessa rader, först i mina anteckningsböcker, sedan på datorn som är full av förinställda inlägg och utkast. Kanske får ni läsa det här, kanske inte. Jag vet inte varför, men jag föredrar att först skriva för hand. Det känns mer äkta på något sätt. Och så tar det tid. Tid, när allt kommer omkring, är allt jag har.

Här inne är det alltid varmt, för blommornas skull, men rimfrosten på fönstren berättar för mig att det är vinter. Ett tag experimenterade jag med kyligare temperaturer för att blidka de vinterblommande orkidéerna, cymbidiumen med sina stora, vackra blad, men jag mådde dåligt av den relativa kylan. Jag behöver värme, hur patetiskt det än låter. Här inne behöver jag aldrig frysa. På insidan – minsidan – imma, jag drar med fingret längs fönstret. Snuddar vid frostrosorna, försöker erinra mig när jag senast upplevde frost från utsidan. Jag misslyckas. Men jag minns doften av minusgrader och annalkande snö, kan nästan suggerera fram den sötmetalliska smaken av snöflingor på tungan. En gång – flera gånger, faktiskt – när jag var liten, medan mor fortfarande var frisk, fastnade jag med tungan på en lyktstolpe. Jag behövde känna den kalla metallen mot mig, det var som en bristsjukdom, ett oförklarligt sug. Mor rusade ut från köket med en bunke hett vatten som hon hällde över min stackars skinnflådda tunga. Jag kunde aldrig svara på varför jag gjorde det. Vem som fick mig att göra det. Hon skulle aldrig förstå.

Tror du att människor kan förändras, verkligen förändras, så att endast kött och materia förblir desamma? Det tror inte jag. Ormen som ömsar skinn, är det inte bara en skenmanöver, en chimär? Den fortsätter slingra sig. Det var över tio år sedan jag lämnade mitt hem. Allt jag behöver – inte så mycket, ändå – får jag levererat till dörren. Färdiglagade måltider. Bröd. Smör. Kaffe. Frukt och grönsaker efter säsong. Ibland beställer jag vin och likörer från Systembolagets specialsortiment, det är min enda lyx. Min enda last? Om man inte räknar…

Mina vänner, det är trots allt så jag tänker på er, skickar då och då andra saker. Chokladpraliner. Cigarrer. En gång en ny frottémorgonrock. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till de där presenterna. Lika glad som jag blir för er uppmärksamhet, lika rädd blir jag för att era gåvor ska andas villkor. Förpliktelser. Eller, ännu värre, hopp. Om en vänskap IRL, där ute. Ibland tror jag att hoppet är det värsta av allt.

Jag går helst inte ut. Jag kan inte. Någon dag kanske jag berättar för er varför det är så. Till dess stannar jag här, bland mina blommor och böcker, där inget kan skada mig. Åtminstone inte än, åtminstone inte nu…

Fast ändå. Någonstans, det vet jag, klämtar hans dödsklocka. Och jag vet också att den klämtar för mig.