Två dagar efter att jag för första gången träffat mannen i skogen kom mor hem med blommor. Orkidéer, så olika de rosor, tulpaner och gerbera jag tidigare sett i fredagsbuketterna hon egentligen inte hade råd med men ändå unnade oss. Hon älskade blommor, min mamma. Deras spröda blomblad så mjuka under mina händer. Jag minns hur jag lät dem smeka mina fingertoppar, oändligt försiktigt, medveten om – fråga mig inte hur – att ett enda tryck kunde vara förödande. En rusig känsla av makt tog mig i besittning. Jag skulle kunna förstöra de här blommorna. Rycka av bladen, ett efter ett, spilla jord på vardagsrumsgolvet och trampa. Ett ögonblick kändes det som om jag redan gjort det.
Var det där och då jag bestämde mig? Bestämde mig för att vårda och odla istället för att förstöra och skövla, som så många män gjort före mig? Han skulle aldrig få mig. Inte på riktigt. Det där ute, i skogen, i skolan, i det som man kallade livet, angick inte mig. Det var ett hittepå, lögn och förbannad dikt. Mor och blommorna, mina böcker, var det som återstod. Nu har jag bara blommorna och böckerna. Och er, kära läsare. Berätta gärna mer om er själva! Jag vill så gärna förstå er, ser ni. Känna era drömmar och fröjder, fast vi aldrig kommer att träffas. Fast jag befinner mig bortom allt. Jag är så nyfiken på er. Jag vill veta allt om er.
Min nacke är öm efter alla nattpass framför datorn, mina nyaste plantor vill inte ta sig hur jag än fjäskar.
Jag fortsätter att förhålla mig skeptisk till verkligheten, vad den nu är.