Ensam

Någon av er frågade mig för en tid sedan hur det känns att vara så ensam. Du får ursäkta mitt oartiga svar, The Girl Least Likely To (fin referens, för övrigt!), men jag vill helst inte prata om det. Fast nu när jag skriver det här undrar jag om det verkligen stämmer. Är det inte tvärtom det enda jag pratar med er om, ut i rymden, igen och igen, i tonarter så lika att man måste vara skolad för att skönja nyansskillnaden?

Låt gå. Låt oss alltså prata om hur det känns att vara ensam. Det får bli dagens inlägg. Dagens lärdom, barn små. Jag känner mig så mycket äldre än ni och vill gärna… ja, vadå? Få er att inte bli som jag, antar jag. Lillebror, lillasyster, bli aldrig som jag när ni blir stora. Lova det.

Såhär känns det att vara ensam. Först känns det som en befrielse. Du tittar nervöst över axeln och finner att han inte längre är där. Du kunde känna den, avsaknaden av honom som är allt annat än en saknad, men du var ändå tvungen att se efter. Äntligen kan du andas, leva, finnas! Du behöver inte längre vara rädd. Så du försöker att leva i den verkliga världen istället för inuti ditt sköra lilla snigelskal. Du känner dig uppgiven innan du ens börjat. Du retirerar, tillbaka in i skalet som plötsligt ter sig som det enda hem du behöver, hur kunde du tro något annat? Går hem för sista gången. De kommande veckorna är du så uppslukad av ditt beslut, av alla praktiska bestyr du nu försöker hitta permanenta lösningar till, att du inte känner något annat än en stillsam eufori. Du är fri, för första gången i ditt liv.

Men ni förstår, sedan är det kvällarna. För att inte tala om de sömnlösa nätterna av statiskt surrande och ett mörker som aldrig vill ge sig av. Du börjar tänka på behovet av beröring, människa till människa. Det var så länge sedan nu att du borde ha vant dig av vid det, men likväl värker det i dig av längtan. Fantomsmärtorna tar fäste i dig och du önskar att du kunde gråta.

Sedan kommer dagen då du inser att du lyckats stänga ute allt som skrämmer dig i världen, men du är istället fast med det som skrämmer dig allra mest. Dig själv.

Så slå på en skräckfilm, mina barn. Ta en riktigt ryslig en om demoner och vampyrer och mörka, stormiga nätter. Låt någon du håller kär hålla om dig när du blir rädd. Du är inte så ensam som du känner dig. Vad de än säger, vad du själv än tänker, så är det inte så farligt som du tror. Och snälla, romantisera inte ensamhet. Det är verkligen inget att längta efter. God natt, mina vänner. Jag hoppas att vi hörs imorgon igen.

På himlavalvet

Jag växte upp i böckerna, eller var det böckerna som växte fast i mig? Det är så svårt att avgöra var jag slutar och historierna tar vid. Svårt, eller kanske bara irrelevant.

Allra mest tyckte jag om de riktigt storslagna sagorna och myterna, äventyren, kampen mot havsvidunder och jättebläckfiskar och ett hav som vredgats av gudarna. Då och då även de gamla fornisländska sagorna, där fanns något kargt och oundvikligt som jag drogs till. Jag har alltid varit en liten determinist, inbillar jag mig. Nu är jag inte lika säker. Val verkar rätt trevligt nu när det inte längre är en möjlighet. Jag vet inte längre vad som är vad, förlåt mig. Mor läste högt för mig ur sina gamla böcker tills jag plötsligt en dag fann att jag själv kunde läsa dem. Något skiftade mellan oss där och skulle aldrig riktigt bli sig likt igen. Ibland önskar jag inget högre än att hon ska kunna läsa för mig igen, men vad är det för idé att tänka på det som varit? Hon kommer inte tillbaka för det.

Så småningom dök mina heroiska sagor upp i teve, en gammal julkalender som gick i repris. Jag tyckte inte om hur mina världar, stjärnkonstellationerna ovanför hustaken, de långa eftermiddagarna på mitt rum, plötsligt pytsades ut till mina klasskamraters. Att de nu blivit en del av deras medvetanden. Det här var på den tiden jag fortfarande lät mig övertalas att gå ut på rasterna, att efter mellanmålet hemma i köket springa de sjuttiotvå stegen nedför trapporna, ut genom porten bort till fotbollsplanen där de andra barnen spelade fotboll.

Jag minns hur det grovmaskiga fotbollsnätet kändes mot ansiktet när de andra gått in för att äta middag. Hur han kom fram och frågade vad jag gjorde där alldeles ensam. Sedan vill jag inte minnas mer.

Skogen

skog

Jag tycker inte om att titta ut genom fönstren, föredrar att ha gardinerna fördragna. Samma gamla trådnötta spetsgardiner som när jag var liten (här står tiden still). Ändå vet jag att skogen väntar på mig där ute.

Ibland är den en vän. En allierad, rentav.

Ibland är den… något annat.

Hur man än vänder sig har man ändan bak, brukade mor säga och skratta när jag kom till henne med mina lillgamla funderingar. Jag förstod aldrig det uttrycket, inte då. Nu tänker jag istället hur jag än vänder mig har jag skogen omkring. Sömnlösa nätter hör jag grenarna riva mot fönstren. Som om den kryper sig närmare, skogen. Gör sig redo för nästa drag.

Note to self: beställ nya gardiner. Hellånga, i sammet. Röda eller svarta. Jag drömde så underligt inatt…