Någon av er frågade mig för en tid sedan hur det känns att vara så ensam. Du får ursäkta mitt oartiga svar, The Girl Least Likely To (fin referens, för övrigt!), men jag vill helst inte prata om det. Fast nu när jag skriver det här undrar jag om det verkligen stämmer. Är det inte tvärtom det enda jag pratar med er om, ut i rymden, igen och igen, i tonarter så lika att man måste vara skolad för att skönja nyansskillnaden?

Låt gå. Låt oss alltså prata om hur det känns att vara ensam. Det får bli dagens inlägg. Dagens lärdom, barn små. Jag känner mig så mycket äldre än ni och vill gärna… ja, vadå? Få er att inte bli som jag, antar jag. Lillebror, lillasyster, bli aldrig som jag när ni blir stora. Lova det.

Såhär känns det att vara ensam. Först känns det som en befrielse. Du tittar nervöst över axeln och finner att han inte längre är där. Du kunde känna den, avsaknaden av honom som är allt annat än en saknad, men du var ändå tvungen att se efter. Äntligen kan du andas, leva, finnas! Du behöver inte längre vara rädd. Så du försöker att leva i den verkliga världen istället för inuti ditt sköra lilla snigelskal. Du känner dig uppgiven innan du ens börjat. Du retirerar, tillbaka in i skalet som plötsligt ter sig som det enda hem du behöver, hur kunde du tro något annat? Går hem för sista gången. De kommande veckorna är du så uppslukad av ditt beslut, av alla praktiska bestyr du nu försöker hitta permanenta lösningar till, att du inte känner något annat än en stillsam eufori. Du är fri, för första gången i ditt liv.

Men ni förstår, sedan är det kvällarna. För att inte tala om de sömnlösa nätterna av statiskt surrande och ett mörker som aldrig vill ge sig av. Du börjar tänka på behovet av beröring, människa till människa. Det var så länge sedan nu att du borde ha vant dig av vid det, men likväl värker det i dig av längtan. Fantomsmärtorna tar fäste i dig och du önskar att du kunde gråta.

Sedan kommer dagen då du inser att du lyckats stänga ute allt som skrämmer dig i världen, men du är istället fast med det som skrämmer dig allra mest. Dig själv.

Så slå på en skräckfilm, mina barn. Ta en riktigt ryslig en om demoner och vampyrer och mörka, stormiga nätter. Låt någon du håller kär hålla om dig när du blir rädd. Du är inte så ensam som du känner dig. Vad de än säger, vad du själv än tänker, så är det inte så farligt som du tror. Och snälla, romantisera inte ensamhet. Det är verkligen inget att längta efter. God natt, mina vänner. Jag hoppas att vi hörs imorgon igen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s