Orkidébarnet

Två dagar efter att jag för första gången träffat mannen i skogen kom mor hem med blommor. Orkidéer, så olika de rosor, tulpaner och gerbera jag tidigare sett i fredagsbuketterna hon egentligen inte hade råd med men ändå unnade oss. Hon älskade blommor, min mamma. Deras spröda blomblad så mjuka under mina händer. Jag minns hur jag lät dem smeka mina fingertoppar, oändligt försiktigt, medveten om – fråga mig inte hur – att ett enda tryck kunde vara förödande. En rusig känsla av makt tog mig i besittning. Jag skulle kunna förstöra de här blommorna. Rycka av bladen, ett efter ett, spilla jord på vardagsrumsgolvet och trampa. Ett ögonblick kändes det som om jag redan gjort det.

Var det där och då jag bestämde mig? Bestämde mig för att vårda och odla istället för att förstöra och skövla, som så många män gjort före mig? Han skulle aldrig få mig. Inte på riktigt. Det där ute, i skogen, i skolan, i det som man kallade livet, angick inte mig. Det var ett hittepå, lögn och förbannad dikt. Mor och blommorna, mina böcker, var det som återstod. Nu har jag bara blommorna och böckerna. Och er, kära läsare. Berätta gärna mer om er själva! Jag vill så gärna förstå er, ser ni. Känna era drömmar och fröjder, fast vi aldrig kommer att träffas. Fast jag befinner mig bortom allt. Jag är så nyfiken på er. Jag vill veta allt om er.

Min nacke är öm efter alla nattpass framför datorn, mina nyaste plantor vill inte ta sig hur jag än fjäskar.

Jag fortsätter att förhålla mig skeptisk till verkligheten, vad den nu är.

Djävulen

Jag var åtta år gammal när jag träffade Djävulen i skogen alldeles bakom huset där vi bodde. Han såg ut som en vanlig man, ledigt klädd i jeans, men mig lurade han inte. Inte särskilt länge åtminstone. Men tillräckligt. Jag kan inte förlåta mig själv för vad han gjorde mot mig, även om jag bara var ett barn. Hur kunde jag ha vetat?

JAG BORDE HA VETAT.

Det var en varm sensommardag, luften dallrade dagen då jag mötte Djävulen för första, men långtifrån sista, gången. Dagen då min barndom dog. Doften av solvarma tallbarr och seg kåda i mina näsborrar när jag skuttade fram på jakt efter blåbär. Vi bodde alldeles nära skogsbrynet, jag fick gå bort till stora stenen själv. Magra, myggbitna knän, solblekta frottéshorts och ett vemod i hjärtat, känslan av ett slut. På måndag skulle jag börja andra klass. Vi hade varit i bokhandeln och köpt bänkpapper tidigare samma dag. Mina älskade sköldpaddor i superhjälteskrud log mot mig. Jag gillade Donatello bäst.

Jag minns hur jag bävade inför skolstarten. Samtidigt kunde jag inte låta bli att uppfyllas av något nytt, lukten från mitt bänkpapper, suddgummina jag radat upp på skrivbordet i storleksordning. Jag kunde känna det i skogen också. Nu skulle allt bli annorlunda. Jag skulle inte bli vald sist till gympan, jag skulle få vänner, någon att sitta med i skolmatsalen. Det var jag som hade makten, sa mamma till mig. Hur skulle de veta vem jag var om jag inte visade det själv? De andra barnen var nog bara lite blyga, precis som jag.

En väldig fågel – mamma hade vetat vad den hette – skrek till och lyfte från sin gren. Jag började följa efter den i riktning mot gångvägen, tillbaka mot vårt hem, men ändrade mig. Gick istället djupare in i skogen, in i det varma, doftande, hemliga. Stora stenen låg bakom mig nu. Jag fortsatte tills jag kom till gläntan där mamma och jag ibland brukade fika.

Så stod han där och väntade på mig. Han sa: