Två dagar efter att jag för första gången träffat mannen i skogen kom mor hem med blommor. Orkidéer, så olika de rosor, tulpaner och gerbera jag tidigare sett i fredagsbuketterna hon egentligen inte hade råd med men ändå unnade oss. Hon älskade blommor, min mamma. Deras spröda blomblad så mjuka under mina händer. Jag minns hur jag lät dem smeka mina fingertoppar, oändligt försiktigt, medveten om – fråga mig inte hur – att ett enda tryck kunde vara förödande. En rusig känsla av makt tog mig i besittning. Jag skulle kunna förstöra de här blommorna. Rycka av bladen, ett efter ett, spilla jord på vardagsrumsgolvet och trampa. Ett ögonblick kändes det som om jag redan gjort det.

Var det där och då jag bestämde mig? Bestämde mig för att vårda och odla istället för att förstöra och skövla, som så många män gjort före mig? Han skulle aldrig få mig. Inte på riktigt. Det där ute, i skogen, i skolan, i det som man kallade livet, angick inte mig. Det var ett hittepå, lögn och förbannad dikt. Mor och blommorna, mina böcker, var det som återstod. Nu har jag bara blommorna och böckerna. Och er, kära läsare. Berätta gärna mer om er själva! Jag vill så gärna förstå er, ser ni. Känna era drömmar och fröjder, fast vi aldrig kommer att träffas. Fast jag befinner mig bortom allt. Jag är så nyfiken på er. Jag vill veta allt om er.

Min nacke är öm efter alla nattpass framför datorn, mina nyaste plantor vill inte ta sig hur jag än fjäskar.

Jag fortsätter att förhålla mig skeptisk till verkligheten, vad den nu är.

Advertisements

2 thoughts on “Orkidébarnet

  1. Verklighet är överskattat. Skriv på! Blir alltid så glad när jag hittar nya inlägg här.

    Några saker om mig:

    1. Mina favoritblommor är rosor, den sorten som är någonstans mellan rosa och grått. Jag tror de heter Dusty rose. Låter det inte vackert? Det är min älsklingsfärg. Funderar på att färga håret i den nyansen.
    2. Jag hatar mitt jobb.
    3. Jag hatar mitt liv.
    4. Jag funderar på allvar på att låsa in mig, jag med.
    5. Tror dock ändå att jag helst vill bli övertalad att inte göra det. Kan du hjälpa mig?

    Liked by 1 person

    1. Åh, rosor! Läste du Maria Gripe som barn? Fortfarande kan jag fastna bland de vita rosorna som Clara de Leto lät odla i slottsträdgården på Rosengåva… Ett rent hjärta, vore inte det härligt? Hur gör man?! Det kanske får bli ett helt inlägg, detta. Bra att du påminde mig. Även om man lätt jag tro att jag är en orkidékille hela veckan (…) så älskar jag rosor. Också.

      Fattar helt och hållet punkt 2,3 och 4. Jag önskar att jag hade bättre material angående nummer 5. Hjälper det om jag säger “Det blir bättre”? Kommer du att tro på mig, eller är jag bara outhärdlig, en blogg-Pollyanna? Jag är ju inte direkt levande bevis på att det påståendet skulle ha någon som helst legitimitet…

      Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Sorry. Tack snälla för att du tog dig tid att kommentera, det betyder mycket! ❤

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s