Frostrosor

Ett citat från Anaïs Nin som jag plötsligt inte kan sluta att tänka på:
Life shrinks and expands in proportion to one’s courage.

Hur ser mitt mods proportioner ut? Jag ska försöka att berätta för er, kära namn- och ansiktslösa läsare (jag vet att ni finns därute).

Tre rum och kök. Badrum med badkar, tvättmaskin och torktumlare. En källare en trappa ned som jag inte tycker om att besöka eftersom den råkalla doften påminner mig om HONOM. Och så blomsterrummet. Det är dit jag går när jag behöver bli ren i tanken. Det är här jag skriver dessa rader, först i mina anteckningsböcker, sedan på datorn som är full av förinställda inlägg och utkast. Kanske får ni läsa det här, kanske inte. Jag vet inte varför, men jag föredrar att först skriva för hand. Det känns mer äkta på något sätt. Och så tar det tid. Tid, när allt kommer omkring, är allt jag har.

Här inne är det alltid varmt, för blommornas skull, men rimfrosten på fönstren berättar för mig att det är vinter. Ett tag experimenterade jag med kyligare temperaturer för att blidka de vinterblommande orkidéerna, cymbidiumen med sina stora, vackra blad, men jag mådde dåligt av den relativa kylan. Jag behöver värme, hur patetiskt det än låter. Här inne behöver jag aldrig frysa. På insidan – minsidan – imma, jag drar med fingret längs fönstret. Snuddar vid frostrosorna, försöker erinra mig när jag senast upplevde frost från utsidan. Jag misslyckas. Men jag minns doften av minusgrader och annalkande snö, kan nästan suggerera fram den sötmetalliska smaken av snöflingor på tungan. En gång – flera gånger, faktiskt – när jag var liten, medan mor fortfarande var frisk, fastnade jag med tungan på en lyktstolpe. Jag behövde känna den kalla metallen mot mig, det var som en bristsjukdom, ett oförklarligt sug. Mor rusade ut från köket med en bunke hett vatten som hon hällde över min stackars skinnflådda tunga. Jag kunde aldrig svara på varför jag gjorde det. Vem som fick mig att göra det. Hon skulle aldrig förstå.

Tror du att människor kan förändras, verkligen förändras, så att endast kött och materia förblir desamma? Det tror inte jag. Ormen som ömsar skinn, är det inte bara en skenmanöver, en chimär? Den fortsätter slingra sig. Det var över tio år sedan jag lämnade mitt hem. Allt jag behöver – inte så mycket, ändå – får jag levererat till dörren. Färdiglagade måltider. Bröd. Smör. Kaffe. Frukt och grönsaker efter säsong. Ibland beställer jag vin och likörer från Systembolagets specialsortiment, det är min enda lyx. Min enda last? Om man inte räknar…

Mina vänner, det är trots allt så jag tänker på er, skickar då och då andra saker. Chokladpraliner. Cigarrer. En gång en ny frottémorgonrock. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till de där presenterna. Lika glad som jag blir för er uppmärksamhet, lika rädd blir jag för att era gåvor ska andas villkor. Förpliktelser. Eller, ännu värre, hopp. Om en vänskap IRL, där ute. Ibland tror jag att hoppet är det värsta av allt.

Jag går helst inte ut. Jag kan inte. Någon dag kanske jag berättar för er varför det är så. Till dess stannar jag här, bland mina blommor och böcker, där inget kan skada mig. Åtminstone inte än, åtminstone inte nu…

Fast ändå. Någonstans, det vet jag, klämtar hans dödsklocka. Och jag vet också att den klämtar för mig.