Sent. Sauvignon blanc och skräckfilm. What ever happened to Baby Jane, har ni sett den? Av någon anledning påminner den åldrade primadonnan – Bette Davis karaktär, den groteskt evigt unga bortglömda barnstjärnan – om mig själv.
Jag antar att allt påminner om mig. En bieffekt av att kapsla in sig själv i en värld där allt, oundvikligen, bara är jag, jag, jag. Fantasin tar slut fort, som syre i ett instängt rum. Till sist kvävs man.
Jag kan se mig själv vandra genom rummen – inatt ter de sig trånga, syrefattiga – likt en osalig ande om nätterna. Kanske en natt som denna, en blanksvart, sömnlös natt. En porslinsdocka, gjord till min avbild, i famnen. Vems ansikte krackelerar först…?
Orkidépojken 
Hur känns det att vara så ensam?
LikeLike
Tala inte med mig om att vara ensam.
LikeLike
När jag var i yngre tonåren såg jag en film med Bette Davis på bio. Den hette Sensommardagar och handlade också om två åldrade systrar – men betydligt mer åldrade, alldeles vid livets slut. Långsamt, händelsefattigt, synnerligen välspelat. Publiken i salongen var minst ett halvt sekel äldre än jag och min väninna – och hade kanske sett What Ever Happened to Baby Jane? och såg något annat mellan systrarna än vad jag gjorde. Det är så länge sedan nu och jag har inte tänkt på den där filmen på evigheter men nu dök den plötsligt upp.
LikeLiked by 1 person
Fint! Det låter som en film för mig.
LikeLike